När jag gick på lekis, 6 år gammal, använde min bror mig till sin personliga bandymålvakt. Jag hade hjälm, stora handskar och på armar och ben surrade han fast stora soffkuddar.
Detta kan låta hemskt och elakt. Men jag tyckte det var jätte bra för jag blev under denna tid ganska bra på att stå i mål. Vilket resulterade i att varje dag jag gick på bussen mot lekis så ropade alltid någon av alla killar i min grupp 

-Kajsa ska vara i mitt lag!!

Lycka!

Erik, min fina man, han har också varit innebandymålvakt. Han var dock äldre än mig och var med i ett lag. Så han fick nog inte samma tillrop som jag.

Idag när vi packade upp några lådor kom Eriks utrustning fram. Hulda var inte sen på att prova, och sprang runt, aningen farligt på grund av skymd sikt. Men jag hade kontroll!



Undra när hennes målvaktinstinkt visar sig?

I tisdags när jag var ute sa Erik innan att jag skulle pressa mig själv. Och det gjorde jag.

Så idag kände jag att jag inte riktigt orkade pressa på.

Men tungt var det. Jag fuskade och gick uppför en backe.

Trött kom jag i mål och tittade på klockan. 13,47! Mitt personbästa. Om det är snabbt eller inte har jag ingen aning om. Men snabbt för att vara jag. (Jag erkänner jag fuskade och genade kanske 5 m)

Det konstiga med mina senaste pass har varit att jag i spåret tänker "Fy 17 vad jobbigt! Det här kommer ta sådan tid! Å! Orkar jag förbi lyktstolpen?? Ja det är klart! Kom igen Kajsa! Du får ju luft! Spring!"

I spåret tänker jag att jag lufsar fram och inte gör några framsteg. Men klockan vid mål visar något annat. Jag är ju asmatiker och tror lite om mig själv i just konditionsträning. Undra hur lång tid det ar tills jag tränat bort det...

Väl hemma igen fick jag en shake gjord av min fina man. Nöjd kunde jag se ytterligare ett avsnitt av Community.




Bild från springrunda med Charlie i fröstorp. Doft av tall och ljung! Yummi!

Efter veckor av förskylning, sömnbrist och resor så har tränandet blivit lidande.

Och sedan vi kom hem från helgen har Hulda varit som en liten apa som inte vill sita ensam. Så disk och stök har bara vuxit och någon träning har det inte blivit.

Så idag gjorde jag det! Tog vagnen med Hulda i och gick ut för en löprunda!

Om jag såg löjlig och patetisk ut? Det förutsätter jag!

Men skönt var det. Och Hulda verkade inte allt för missnöjd. Det blev ett litet intervallpass upp för alla backar.

Hade ju en extra vikt på 15 kg framför mig!

Vill mest krypa tillbaka under täcket och somna om...

3 min + 1 min * 5 i snö

Då är det skönta att veta att man och barn lagar lasagn hemma.

Och efter det väntar Cecilias goda kaka!