Igår när jag skulle hämta Hulda insåg jag vad jag oftast känner inför att traska iväg till Lilleskutt.

Jo en känsla av förväntan.

Det där pirret i magen som blir när man ska träffa en vän som man inte sett på länge.

När man snart ska hoppa av tåget och vet att någon kommer stå där och vänta med öppna armar.

Så känner jag nästan varje dag. Fint!