Här om dagen när jag stod och diskade började jag fundera på en sak.
Det här med missfall. Varför det är så att man inte talar om det?

Innan Hulda växte i min mage fick jag ett missfall. Det var redan i vecka 8, men ont gör det ändå.

Så är det jag som kvinna som inte vill prata eller är det omgivningen?
Jag vet inte riktigt.
Jag var totalt förkrossad. Hade fått hjärtat brustet och ville bara gråta. Till vissa berättade jag, kanske dom mest otippade. Dom som inte "behövde" bry sig. Kändes enklast så.

Eller pratar man inte om det för att det är svårt?

Man har ju faktiskt förlorat ett barn, ett litet ett. Men dom få veckorna man hinner vara gravid så hinner hjärnan tänka så många tankar att förlusten är gigantisk.
Eller är det för att om vi berättar att vi fått missfall då vet människor runt om att vi försöker få barn?

Och det är ju inget man skyltar med i fall att man inte skulle lyckas.

Varför är det så tabu? Är det för dom som drabbats skull eller är det för omvärldens skull?