Om ni minns så tror jag att jag skrev om min utställning Olika men ändå lika - alla är vi skjortor.. Utställningen visade två skjortor, olika men ändå lika.
Namnet syftade både på själva skjortorna och hur vårt samhälle har utvecklats det senaste året.

Hösten kändes väldigt mörk för mig.

Fula utvisningar, polis som använder våld och hundar på ickevåldsaktivister. Papperslösa behandlas som brottslingar och mäts i volym. Riksdagen har folk som använder järnrör mot personer med mörkare hud och hår. 

Jag själv kan just nu inte engagera mig i allt detta. Jag har förbjudit mig själv att läsa nyhetssidor, jag kan knappt titta på nyheterna.

Varför?

Jo för att jag kommer in i en ondcirkel. Mitt tankemönster gör att jag tänker på alla hemska saker som kan hända mina kära. Tankarna upptar mig till sådan grad att jag, om jag har otur, får ångest och börjar hyperventilera.

Så just nu får inget ont komma nära min hjärna. Beror väl på hormoner, mammarollen och nya saker i mitt liv.

Men min fina man är mer engagerad. Han lägger nästan dagligen upp länkar på sin facebooksida och skriver att detta måste vi alla ta till oss.

Och jag kan inte det just nu.

Men jag önskar att DU kan göra det åt mig. Kan inte du gå in här och här, läs och låt dig bli berörd, för min skull.