say mama

Jag minns det så väl.

Vi stog i köket.

Min bror och hans lilla Ingrid hade varit på besök några dagar. Det hade varit fart och fläkt, och väldigt mysigt.

Erik sa att han ville skaffa barn, nu.

Jag kommer ihåg känslan jag fick, ett kittlande glädje rus. Men också i en tiondelssekund samma känsla som jag fick när han friade. Känslan av panik, att vilja springa därifrån så fort som möjligt.

Men nu som då, försvann den känslan väldigt snabbt. Och ersattes med en ny.

Ne men oj...ska vi?! Kan vi...? Jo med det ska vi nog!

Sedan kom väntan, lycka, förtvivlan, väntan, lycka, lycka och lycka

Hulda är det finaste jag vet.

Att hon är min är konstigt.

Har jag en bebis?

Erik är den som tar vårt förhållande framåt.

Och det är jag så otroligt glad över.

Annars skulle vi inte haft vår lilla Hulda.

Att bli mamma är det bästa som hänt mig.

Jag har mycket att tacka Erik för.

Vilken tur att du inte springer bort - förutom i spåret. Och då springer du ju hem igen.

Vad roligt att du delar med dej av så personliga saker på ett allvarligt men ändå lättsamt sätt! Underbar blogg!

Jag kan bara instämma! Emil sa samma sak när vi åkte hem dagen efter vårt bröllop:-) Barn är meningen med livet!